I höst hände det något jag aldrig varit med om förut. Manus färdigt, skickat till förlag, väntans tider. Rätt tråkiga tider, för när är väntan inte det? Men också det där som jag har längtat efter, tomrummet och utrymmet till det nya. Jag plockade fram ett av tre projekt, läste lite, skrev lite men det fanns inget jag ville fortsätta med där. Ratade projektet, tog fram nästa, skrev några rader. Blä. Började på det tredje, det som jag aldrig varit särskilt sugen på men som någon del av mig äåndå kanske ville göra något med. Skrev en sida, fick ingen känsla för formen, stängde ner datorn och la bort.
Alltså det är inte en så stor grej egentligen, det att inte vilja skriva på något. Men det fortsatte, vecka efter vecka. Och var inte som en vanlig torka då man bara sitter fast och behöver ta sig vidare. Det var att jag inte ville. Och rimligt då när man inte vill är så klart att låta bli. Jag lät bli. Men det var inget kul, för jag längtade så mycket efter att vilja.
Det är ett så tacksamt läge att vara i, det då själva idén ska spånas fram. Då när allt är möjligt, berättelsen så mycket bättre i huvudet än vad den någonsin blir på papperet. Och så fanns det inga idéer som lockade. Fast jag letade, grävde och snokade. Det var inget att göra annat än att låta tid gå. Och det gjorde den.
Sedan träffade jag Ellen. Vi babblade och lyssnade på Anneli Furmark som berättade om sin nya bok. Och där någonstans hände det. På kvällen i sängen efter att ha kört hem genom höstmörket dök hon upp. Den unga Ingrid. Bilden av henne hos fotografen. Den är inte helt vanlig bilden, som väcker frågor som inte går att svara omedelbart på. Jag somnade med den i huvudet.
Sedan följde den med. Lämnade inte skallen. Ljuset på bilden var i mig, starkare än själva porträttet. Det byggdes en miljö. Personerna fanns där. Jag mötte ett gäng andra en annan dag, började prata om bilden, om personerna. Blev eld och lågor. Sedan skrev jag. Nu skriver jag. Tack.