Jag är inne i intensivt redigeringsarbete av en roman jag arbetat på i lång lång tid. Och så vips är det bara två veckors skrivtid kvar. Och allt jag vill och allt jag behöver göra är att sitta och ordna med manuset.
Men nu är jag faktiskt för trött. Och vad gör man då? Spelar sista banan på tvspelet Ori and the blind forest. Och tänker att det här med att skjuta sig fram mellan snurrande lavabollar i Mount Horu, sista äventyret i spelet, är mycket likt romanredigering. Och ändå avkopplande från just skrivarbetet.
Nu har jag lyckats stoppa fyra av jag tror det är nio lavaflöden. I boken har jag arbetat mig igenom snart del ett av tre. Kanske gör den här tv-spelsstunden till och med att jag kan arbeta mig igenom del 1 innan läggdags. Orispelet är fantastiskt. Skimrande världar, oväntade karaktärer, sorg, glädje, glitter och bra musik. Men också glödande hål, vansinniga stigande vatten, helvetes trixiga dödsfällor att svinga sig emellan. Ja, precis som min roman. Eller slutarbetet av den.
Vahettere, jag har använt walkthrough nu på lava-helvetes-slutet. Annars hade jag gett upp. Vad är motsvarigheten i redigeringsarbetet? Jo, Sara, andra vänner, redaktörn och samlade visdomsord jag sparat för just de här dagarna.
Men jag har ändå varit på väg att googla efter en skrivwalkthrough. Men hur bra walkthroughn än är är det ju jag som måste spela klart spelet. Så. Jag går och dödar sista bossen, nej jag menar stryker några upprepningar och lite onödigt prat på sidan 40.
